Vilse, tabletter och cancan liggandes

Trumvirvel
Välkommen till mitt blogginlägg nr. 200. Med en sådan hedersvärd siffra borde jag ha ett slags nostaligitripp bloggmässigt, berätta om vad min blogg och jag upplevt tillsammans under åren tillsammans och hur mycket bloggen betyder för mig. Men då jag för en gångs skull faktiskt hade en idé om vad jag skulle skriva om innan jag tryckte på knappen vilken säger "Nytt inlägg" kan jag inte göra det, inte idag.

Dagen började med en klump i magen och en smärre panikattack då jag visste att jag har en liten tendens att komma lite sent på morgonen och denna morgon skulle med en buss och inte hade någon plan B om den skulle missas (annat än att springa som en dåre till nästa busstop, men då jag har en viss tendens att inte tycka om springandet...). Men jag hann och fick till och med vänta på bussen. Under denna väntetid börjar damen bredvid mig plötsligt forma ljud med sin tunga i vilka hon framför att hon tycker min keps (keps!) är jättestilig. Jag har nu efter otaliga komplimanger från kvinnliga människor över 60 år, insett att min mössa (inte keps!) kanske inte tillhör min ålderskategori.

Mitt mål i Borås nås så småningom efter en resa som bestått av Build me up buttercup och jag tycker mig har alldeles perfekt om tid för att komma i tid till min avdelning. Jag tittar på kartan och förstår ingenting av hur sjukhusområdet är uppbyggt, så jag finner min tilltro till informationsdisken.
- Reumatologen, hur kommer jag till den?
- Hematologen?
- RRRrrrematologen, ja?
- Då får du gå upp, ned, höger, vänster för att anmäla dig först.

Jag lyckas följa de givna instruktionerna och insåg efter förfrågning att mannen bakom disken trots allt tolkat mina R som H och förmodligen trott mig bära på felaktigt blod. Jag leds istället ut ur sjukhuset för att komma till en bakgård.
- Så går du bara till vänster och till ingång 10.

De har i media försökt likna Borås sjukhus vid en flygplats, men det är en ofördelaktig jämförelse. På flygplatser hittar jag. Idag gick jag halvt sovandes omkring i en bakgård stor som Ulricehamn fast med en bättre utbyggd kollektivtrafik.

Det började med att jag gick höger och därmed dissade den enda vägledningen jag fått. Då kom jag till akuten och tyckte mig nästan ha befogenhet att ta mig in dit, men vände trots allt om. Pratar med mig själv gör jag alltid och inser att jag passerar en IT-enhet, konstaterar för mig själv att jag inte är välkommen dit. Går förbi en restaurang och undrar vem som har lokalsinne nog att hitta den och också väljer att äta i ett område det anses vara norm att vara sjuk. Upptäcker en skylt som säger "Förlossning" och får kalla kårar. Går förbi Psykiatri och förstår att jag inte borde prata högt med mig själv längre. Kollar längre fram och ser Barn- och ungdomspsykiatri och kommer till insikt om att jag lika gärna kan fortsätta prata för någon då kanske tvångsintar mig bort från kylan och mitt vilsna leverne. Ser en levande människa som likaväl kan vara drabbad av en psykos av värsta slaget, men får för mig att följa efter ändå. Skådar ingång nio och brister nästan ut i gråt över att det var sista byggnaden - men utan att avslöja tians lokalisering.

Väljer en trappa och hittar rätt. En dam skuttar omkring utanför den stora porten men lägger sig sedan på en bår för att skjutsas in i en ambulans som kör bort från sjukhusområdet av okänd anledning.

Går in och anmäler mig och går vilse även inomhus.

Nervöst satte jag mig så småningom i ett väntrum och hoppades på att jag inte hamnat hos öron- näsa- halsavdelningen. Att jag faktiskt var i tid är väl värt att nämna. Det var däremot inte läkaren. Jag ska bli läkare.

Jag får komma in, pratar tabletter, försöker förstå, försöker låta insatt i vad det faktiskt är jag trycker i mig, men misslyckas. Lämnar fram enkäten om mitt hälsotillstånd som jag snällt fyllt i med vissa tillägg såsom "snart" efter "kör själv". I en av de allvarligaste tonlägena påpekar min läkare att detta var roligt och ett tillägg han inte sett tidigare.

Han verkar tycka att jag är kärnfrisk fysiskt och pratar om att dra ned på ätandet av tabletter. Sedan är det en genomgång som gäller, armar upp på sträck, andas djupt, ta av skorna, böj på handlederna ("du har stänkt kaffe på vänsterhanden" var tolkningen av mina fräknar), lägg dig ned på bädden och dansa cancan liggandes.

Därefter kommer han fram till att mina handleder kanske inte var så bra alls och att jag gärna får fortsätta konsumera apoteksvaror.

Sedan får jag en spruta i vänster handled. Bara sådär. Föregående år tvingades jag på grund av barnmottagningens principer äta både lugnande och sövas för samma slags spruta. Nu skulle jag bara lägga mig ned och se snäll ut, men lyckades bara få sköterskan att skratta då jag förmodligen såg lika obekväm ut som jag kände mig. Komiskt kan tyckas att anledningen till att jag kände mig obeväm var att jag ogillade att ligga ned, sprutan hade jag ingenting emot.

Det var färdigt snart och jag skulle istället ta prover. De pumpar in kortison i ena armen och tömmer mig på blod på andra armen, vilket innebär att min vikt inte är jämn och att jag nu lutar lätt åt vänster.

Dagen på sjukhuset skulle avslutas med en fika som väntan på bussen. Då tömde jag halva burken med Loka på golvet i brist på annat. Det kan ha att göra med att min läkare även nämnde något om att "jag nu snart når den åldern då jag vill skaffa barn..." och det minnet kom till ytan i samma stund som burken skulle greppas.